Trädet som föll.

Igår hade jag och Kamelia en väldigt obehaglig upplevelse som kunde slutat väldigt illa!

Jag åkte jag ut vid lunch för att rida, och när jag kom ut till stallet blåste det en hel del. Samtidigt som jag kom dit kom Lisen som skulle rida Angasso, så vi tog in våra två tokar och gjorde i ordning dem på stallgången. Lisen skulle rida ut en sväng, och jag skulle jogga Kamelia en liten stund på ridbanan som ligger ett par hus bort från stallet. Detta innebar att vi skulle rida åt varsitt håll när vi kom ut till vägen, och detta var inte populärt hos någon av hästarna! Kamelia stannade och trixade och försökte sig på några "kasta sig runt blixtsnabbt så matte inte hinner märka att vi har vänt"-tricks, men till slut gav hon upp och skrittade mot ridbanan. När vi var nästan framme så började hon fjompa sig igen, det blåste verkligen rejält och då blir hon väldigt tittig och på tårna. Vi stod mellan två träd precis innan ridbanan, Kamelia ryggade, försökte vända osv. Efter lite övertalning gick hon i alla fall framåt igen och två sekunder senare knäcktes det ena trädet vi just hade stått vid rakt av! Hade vi varit kvar där hade vi fått det över oss! Kamelia blev såklart rädd av braket när trädet föll, dessutom fanns det en presenning vid ridbanan som fladdrade upp samt en sladd som hängde utmed en av lyktstolparna som smattrade mot stolpen i blåsten. Jag försökte skritta och trava henne lite och få henne att lugna sig men det gick inte, och eftersom blåsten blev värre och det dessutom började regna gick vi snart in igen. Jag var dessutom i chocktillstånd efter vår nära-döden-upplevelse så det kändes inte som om jag skulle kunna lugna Kamelia ändå. I vanliga fall tycker jag alltid att man ska avsluta med en bra känsla men det kändes legitimt att göra ett undantag igår.

Tog en bild på trädet när jag åkte ifrån stallet. Det drog med sig ett annat träd i fallet också. Mellan det knäckta och det som satt alltså jag på en obstinat häst bara sekunder innan detta hände!