Mindre trevlig upplevelse.

I måndags red jag ut på en längre tur på Kamelia, vilket jag inte kunnat göra på ett tag pga väder, att det varit mörkt ute när jag ridit osv. När vi var mitt i skogen tvärnitade Kamelia, stirrade rakt in i skogen och stod och skakade som ett asplöv. Jag hörde att det knakade inne i skogen, antagligen var det väl någon älg eller liknande som promenerade omkring där. I alla fall, när Kamelia blir sånhär så går det inte att få någon kontakt med henne alls, så jag satt där en stund och klappade henne och pratade lugnande medan hon stod och skakade, till slut bestämde hon sig för att snurra runt och dra hemåt fast jag fick stopp på henne nästan direkt. Jag kunde inte få henne att gå förbi det läskiga stället så till slut fick jag hoppa av, det är rätt obehagligt att sitta däruppe på en häst som man inte får någon kontakt med. Hon var sjukt stressad, stod och blåste hårt genom näsborrarna och försökte vända och kuta hemåt flera gånger eller sprang runt mig, men jag höll i för allt vad jag var värd och till slut lugnade hon sig lite. Åtminstone så att det gick att få henne att fortsätta in i skogen. Jag gick med henne i sisådär tre kilometer tills hon kunde skritta normalt och slappna av någorlunda igen, då satt jag upp (var helt genomsvettig vid detta laget!). Dock var hon sjukt stressad och taktade samt skyggade för minsta lilla ljud hela rundan. När vi kom hem red jag ut på gärdet och travade henne en stund i låg form, sedan körde vi galoppjobb på en stor fyrkant så hon fick jobba ur sig all överskottsenergi. Puh, vilken pärs, fast jag är stolt över både henne och mig att vi fullföljde rundan istället för att bara vända och gå hem igen, det hade ju hon kommit ihåg tills nästa gång och då hade jag förstärkt hennes känsla av att det faktiskt var något farligt i skogen. Det är inte alltid helt lätt att hålla huvudet kallt när man står ensam med en 600kgs panikslagen häst i skogen, och man själv bara har 53kg att sätta emot, snacka om att man känner sig som en liten mygga då, haha. Min tanke var dock bara att inte tappa taget, för man måste rida en bit på en trafikerad väg på hemvägen och det vore ju inte så lyckat om hon kutade omkring där ensam.

Både igår och i förrgår har det blivit besök hos familj, i måndags hos pappa och hans sambo som fyllt år och igår hos Jonas mammas faster. Jag har knåpat vidare på Kamelias pannband och även gjort ett till, ska ta lite kort på när Kamelia har det på sig ikväll så ser man lite tydligare hur det ser ut, men en liten preview kommer här: